23:08:00
Att minnas det som var bra
Idag skulle min morfar fyllt år. Tyvärr gick han bort för några år sedan, men jag ville ändå uppmärksamma hans födelsedag genom att besöka hans grav. Morfar var väldigt sjuk sin sista tid i livet. Han fick två av de mest fruktade sjukdomar man kan tänka sig. Alzheimer som förändrade honom psykiskt och cancer som angrep honom fysiskt, han bröts ner av båda sina sjukdomar och till slut orkade inte kroppen mer.
Sista gången jag såg honom låg han nerbäddad i en sjukhussäng med vita lakan och en gul filt. Han var liten, mager, rörde sig oroligt, han var blek och rufsig i håret. Han försvann nästan där under den gula landstings-filten. Den personen som låg där i sjukhussängen var inte samma morfar som jag känt hela mitt liv, det kändes som att hela hans personlighet var borta och endast kroppen fanns kvar rent fysiskt.
Innan han blev sjuk var han en stor, lång och ståtlig man, skojfrisk, alltid välklädd och hade massor med pennor i sin bröstficka på skjortan, fotograferade allt och alla - vare sig man ville eller ej, frisyren noggrant fixad och glasögonen putsade till perfektion. Skulle jag någon gång råka svära så fick jag mig en tillsägelse- för sådana ord fick man inte säga för honom. Det är så jag vill minnas honom, min morfar. Det är den bilden jag vill ha kvar av honom. Jag försöker minnas de bra stunderna, tiden från min barndom när han var "min riktiga" morfar. Tiden då han var sjuk var så klart också en del av hans liv, men det är inte den bilden jag vill ha på näthinnan. Jag vill minnas när han var lycklig och frisk!
Vid graven tände jag ett ljus och lade blommor från mig och min syster. Ibland tycker jag det är skönt att gå till graven och ibland är det väldigt ledsamt. Idag var en sån dag det kändes extra jobbigt. Önskar att jag kunde uppmärksammat hans födelsedag på något annat sätt...
