11:06:00
Orkar jag vara sjuk - egentligen?
Denna veckan har varit positiv på många sätt. Ingen migrän (ännu), en liten trevlig utflykt med fröknarna Nilsson, shopping på IKEA, för första gången i mitt liv har jag lyckats baka en tårtbotten som inte blev dödbakad, sned eller äcklig. Det är lycka det ; )
Men så är det tyvärr också något som varit påtagligt drygt denna veckan; sjukvården! Jag blir galen på allt ringande, tjatande och gnatande innan saker och ting blir rätt.
Första kaoset uppstod när jag fick en kallelse till "bedömning utav behov av KBT-terapi" (kognitiv beteende terapi). Förstod ingenting eftersom jag stått i kö till KBT i två år och gjort två likadana bedömningssamtal redan. Ringde och ifrågasatte kallelsen och fick veta att det inte finns några journalanteckningar kring tidigare bedömningar så jag får vackert göra en ny. Bedömningen innebär inte att det kommer igång någon KBT-behandling inom det närmsta eftersom "kön är lång". Alltså ytterligare ett bedömningssamtal i onödan för att Capios personal inte besvärar sig med att journalföra det som de enligt lag skall göra.
Nästa projekt var att få ett nytt recept på min migänmedicin. Har hållt på med detta i två veckor och har fått flera recept, men på fel mediciner. Igår ringde jag neurologmottagningen och påpekade att det blivit fel IGEN. Sjuksköterska kunde inte förstå varför jag inte kunde ta de munsmältande tabletterna jag fått istället för vanliga tabletter som jag bett om - eftersom "det är samma sak" enligt henne. Förklarade att smaken när de smälter på tungan gör att jag klöks. "Nähä, men svälj dem hela då" fick jag till svar. Jag frågade henne om hon någon gång svalt en Treo hel, för det är ungefär samma sak (och lika korkat). Då kom det en massa ursäkter om ny doktor, rörigt och semestrar och att det inte var lätt att få ihop allt. Nej, det är minsann inte lätt att vara patient heller! Ännu har jag inte fått rätt medicin...
Jag tycker det är otroligt jobbigt att så väldigt mycket fungerar så väldigt dåligt inom sjukvården och jag är ändå frisk nog att ta vara på mig själv och föra min egen talan och vet vad jag ska ha för mediciner osv. Men jag måste erkänna att vissa dagar känns det som om jag inte orkar en enda kontakt med sjukvården till. Jag orkar inte dra hela min sjukhistorik ytterligare en gång, påminna om recept för att senare konstatera att jag fått fel medicin för femtioelfte gången, ifrågasätta varför jag inte får de behandlingar och undersökningar jag behöver istället för en massa annat onödigt som någon annan säkerligen behövt bättre. Ibland vet jag inte om jag bara vill lägga mig ner på golvet och skrika och gråta och ge upp eller om jag ska bli förbannad och berätta för berörda mottagningar precis vad jag tycker. Men skulle det göra någon skillnad och orkar jag det? Nej, det blir inte mer än ett konstaterande att Region Skåne och Capio är en katastrof och det är bara att fortsätta tjata, påminna och tjafsa för att få den behandling jag ordinerats och har rätt till.
Var ska jag hitta styrkan att bli frisk när all min energi går åt till att fixa det jag behöver för att vara sjuk?
Tänk vad skönt om man bara kunnat ligga i ett tårtkartongslock och myst hela dagarna och inte behövt bry sig om något alls! Söta Tea...
